Kollektivet
Livet här i London lär oss mycket! Just nu krävs det en stor portion tålamod och förmågan att bara vara tyst när man helst bara vill be någon städa, stänga av musiken eller ge tillbaka internetsladden. Vi bor 10 personer i 4 sovrum och ett vardagsrum. Imorgon flyttar en eller två, tre till kommer hit. Vem kunde tro att det skulle bli så, flytta från varsin 5 personers familj in i ett kollektiv där vi ska vara 5 som grund men kompisbesöken kommer dugga tätt? Vem kunde tro att det är så mycket fördelar med att vara många? Vem kunde tro att vi, eller kanske bara jag, skulle inspireras så mycket av så många? Vem kunde tro att det skulle finnas så många som var villiga att göra en insats som dom själva inte vinner mycket på? Inte jag iallafall!
I lördags var det dags för det första kollektiv provet, IKEA. Hur ska man kunna bo ihop i minst ett halvår om man inte ens kan åka till IKEA och komma hem sams tänkte vi och så åkte vi. Vi vimsade omkring på pyntavdelningen, i restaurangen och på lagret. Röstade om allt och väntade snällt när någon hittat ett fin ljus som dom ville titta på i tid och evighet. Hela vägen var vi sams och väl hemma var vi helt överväldigade av vår egen prestation så när nästa chock , våra inneboende killar hade dammsugit hela huset, kom var det inte långt till tårar.
Alla mammor och pappor som tvivlar på sina söners förmåga att städa, det finns hopp. Det finns en Calle Berglöf som städar och drar med sig andra i samma ryck. Hela huset, vem kunde tro det, och varför? Dom ska ju bara bo här i några dagar? Calle hade dessutom köpt två internetsladdar till OCH diskat och putsat köksfönstren dagen innan. Till oss. För oss.
När chocken lagt sig och det var dags att packa upp alla saker sa det bara SMACK,SMACK,SMACK så var gamla skrivbord nedmonterade, sängar slängda, sängar byggda, tavlor på plats och ljustända. Calle, Alex och JohnJohn jobbade som djur. För oss igen! Snacka om chock och omställning för mig som kommer från familjen där saker och ting tenderar att ta sin lilla tid. I kollektivet på Chathamstreet händer det grejer.
Puss Cecilia
I lördags var det dags för det första kollektiv provet, IKEA. Hur ska man kunna bo ihop i minst ett halvår om man inte ens kan åka till IKEA och komma hem sams tänkte vi och så åkte vi. Vi vimsade omkring på pyntavdelningen, i restaurangen och på lagret. Röstade om allt och väntade snällt när någon hittat ett fin ljus som dom ville titta på i tid och evighet. Hela vägen var vi sams och väl hemma var vi helt överväldigade av vår egen prestation så när nästa chock , våra inneboende killar hade dammsugit hela huset, kom var det inte långt till tårar.
Alla mammor och pappor som tvivlar på sina söners förmåga att städa, det finns hopp. Det finns en Calle Berglöf som städar och drar med sig andra i samma ryck. Hela huset, vem kunde tro det, och varför? Dom ska ju bara bo här i några dagar? Calle hade dessutom köpt två internetsladdar till OCH diskat och putsat köksfönstren dagen innan. Till oss. För oss.
När chocken lagt sig och det var dags att packa upp alla saker sa det bara SMACK,SMACK,SMACK så var gamla skrivbord nedmonterade, sängar slängda, sängar byggda, tavlor på plats och ljustända. Calle, Alex och JohnJohn jobbade som djur. För oss igen! Snacka om chock och omställning för mig som kommer från familjen där saker och ting tenderar att ta sin lilla tid. I kollektivet på Chathamstreet händer det grejer.
Puss Cecilia
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag säger bara "Så himla roligt". London är en underbar stad och jag vet att du kan ta väl hand om dig. Lycka till på nya jobbet och njut av ansvaret och friheten! Kraaaam Katten
Trackback
