Andra sidan baren

Jahaa jaa. Idag skiner solen i London och Sara ska bjuda mig på frukost på stan. Det var bara det jag ville säga. Tack!

Tillbaka i London och tillbaka till verkligheten efter lite välförtjänt semester i St.Anton och Sverige. Skvaller- och updates-promenaderna  är standard och kylskåpet består återigen av 50% kaviar.

Regnet droppar ner i London. Och droppar gör också i kollektivet, det droppar av folk då alltså. Igår var jag ock Sara ute och gick, på vägen hem möter vi Alex med sin resväska som glatt säger " nejmen Scheeenja, jag flyttar nu". JAHA? 1 mindre. 6 to go. 
Nu är det bara några dagar kvar innan vi lyxar till det igen med mer semester. Eller Sara gör det och jag, jaaa , jag håller ställningarna i London. Men min tid kommer, jag säger bara Marocko. Det kommer bli grymt.

I måndags var det personalfest. God mat, live-band, trevligt sällskap och pojkar. Alla dessa pojkar. Det fina med detta  jobbet är ju faktiskt fördelningen mellan könen i företaget. 65 killar och 15 tjejer. Så fis-rap-lukta äckligttävlingar är numera vardagsmat. Likaså har vi blivit riktigt bra på att säga ifrån. INGEN tjafsar med två tjejer från Linköping och av den enkla anledningen kom vi hem med både händer och fötter i behåll. I skaplig tid dessutom, tack och lov att vi sparat dricksen till taxi. Man blir trött av att ränna omkring och vara söt och snäll.

2.38 måndag morgon, 17 januari, köket, Chatham street 44, Elephant and Castle, London, United Kingdom, Europa, Världen

-Sara: HALLÅÅÅÅ,vad är klockan egentligen?
Kalle: TVÅ!
Sara: Neeeej du skämtar.....!
Alex: PAX FÖR DUSCHEN!
Cecilia: HALLÅÅÅÅÅÅ vem är i badrummet???
Sara: Asså Kalle du skämtar, klocka är inte två än va?
Cecilia: Vem har torrschampoo???
Sara: Naaaae, vem har inte diskat?Nu kan jag inte ens dricka vatten ur ett glas...?! INTE OKEJ ALLIHOPA. INTE OKEJ!
Alex: Ville nån ha badrummet eller?
Cecilia: Åååå, Har nån en B@1 tröja över?
Kalle: Hallå allihopa, var lite snälla mot varandra. Förresten, har jag glömt att säga att jag ska till Australien?


Bästa tiden på dygnet här är nog 14:00.

Tjodilo!

En jul hemifrån. En julafton på jobbet. En jul utan familj. En juldag utan Linköpings vänner.

Carro har åkt hem, Marcus damsuger och Kalle och Rickard jobbar. Era Linköpingsfavoriter lyssnar på Robyn och avslutar dagen med en sväng till B@1 i Putney. Ett dött Skype, en trasig lampa och en okokt julskinka behöver vägas upp med lite skön musik, klockrena cocktails och gott sällskap. Smygreklam? Javisst---->http://www.beatone.co.uk/

Hej världen. Idag är jag tacksam. Tacksam att jag fått så fina vänner som tillsammans med mig trotsar regnet i London. Tröstar när det pratas om dumma chefer. Lagar pasta när man är hungrig. Går på stan när man bara vill bort från huset. Fikar när man är sugen. Pratar när man är full av ord. Bär kameror när man inte orkar ta med sig väskan själv. Lånar ut kläder när garderoben gapar tom. Och...sist men inte minst...kanske undermedvetet ser exakt när jag behöver sällskap. Som i måndags när jag kom hem från 48h i Sverige. 48h som skulle täcka de tre månader jag varit borta och de kommande månaderna då jag inte kommer kunna åka hem .Ganska känslosamt med andra ord. Att då komma hem till ett förslag på film i min säng, med godis, massa filtar och två fina vänner gör att man inte kan känna annat än tacksamhet. Tacksamhet över att jag fick somna och snarka så att filmen förmodligen förstördes för dom andra två, att jag slapp somna ensam, grubblandes. Ni där hemma ska vara stolta över Sara och Caroline. Det är jag. 
Puss från Cecilia

Vilka svikare vi är. Här lovar vi guld och gröna ängar och håller inget. Eller ja, vi lovar att vi ska bli mer sociala, uppdatera oftare så fort vi blivit certifierade. Men oj, så surfar jag själv in här och det gapar ganska tomt. Speciellt från min macbooks tangentbord.

..eller inte. Eller jo, adventstiden får gärna komma, men huset är inte ensamt. Här är det full rulle som vanligt. I veckan har vi haft Sverigebesök x5! Fast denna gången var det alla utom vi som blev besökta. Trevligt var det iallafall och nu har vi fått både ostbågar och saffran:)

Grupp-psykologi. Fas 1, happy clappy lycka, man tassar runt och ler. Fas 2, alla sidor träder fram, smutsiga underkläder är inte längre charmigt utan bara j*vligt irriterande, ketchupkladd i frukostskålen inte längre skrattretande och ett oskyldigt practical joke inte lika oskyldigt.

Jaha ni där borta i Svea. Och ni andra också. Nu är vi hemma igen efter ännu ett skift på [email protected] är 06.30 och det börjar bli dags att låta effekterna av den sista Red-Bullen tacka för sig. 4 respektive 5 veckor gjorda, minst 2 kvar. Sen kan vi äntligen börja göra liv av vardagen igen. Börja träna, gå med i cell-grupp, knypplings-kurs,fågelskåda eller vad vi vill. Hör ni? Förstår ni? Snart kan vi göra vad VI vill. Inte vad våra trainers vill. För så är det nu, på ett ganska bra sätt, att våra trainers bestämmer ALLT vi gör, jobbtid och fritid. Men det får det vara värt, vi kommer trots allt vara ( vi är såklart redan, trainersarna ser det bara inte än ) helt fantastiska bartenders när vi är klara. 
Annars då? Jo man uppskattar Sverige så mycket när man inte är där . Tänk Hönö-kaka med saltat smör, västerbottenost, fil, Arla-mjölk. Eller lingonsylt, jordgubbssaft och Godmorgon -juice. Kära tider vad man skulle ge mycket för det ibland. 

Det vi trodde skulle bli 10 dagars tystnad blev 10 timmar. Sara har tydligen köpt internet i 15 dagar så här sitter vi, avkopplade och uppkopplade efter en happy hour som blev ett besök på b@1 i både battersea och clapham common. Som dom utomordentliga bartenders vi är har vi också hunnit med att sitta och räkna alla Alex pours på +venture, måste ju se att vårt rykte som det grymma svenska gänget från EBS inte försvinner.

Tänk vad  mycket som man önskar att man visste innan man flyttade hemifrån. Som vilken dag man ändrar till vinter tid, det kom som en chock. Och hur man fixar internet. Också en chock när abonnemanget plötsligt gått ut. Så nu sitter jag på starbucks, 5 pund och så kaffe för 1.5 i 10 dagar till. 
Förra helgen var halva familjen Tödt i stan. Riktigt trevligt med kyrkbesök, köksmys och missade flygplan , jag tror Sara får berätta mer om det. Tack för maten och trevligt sällskap iallafall!
Sen hade vi 9 killar i vardagsrummet. 16 pers i ett hus för 4. Där snackar vi myspys. Har en hel del foton från galenskaperna så det kommer mer om det med. Annars har det varit Halloween och Bonfire- night. Britterna firar att katolikerna misslyckades att spränga parlamentet på 1600-talet med brasor och fyrverkerier. Här älskar dom sitt land! Och vi älskar det också. Så vi stannar nog ett tag till. Fast vi längtar efter er alla. 10 dagar- sen kommer mer livstecken. Nu ska vi plugga, fika, happy hour:a på +venture sen sova. Over&Out!

Hej där på andra sidan baren! Hur har ni det? Vi har det bra på vår sida baren, nordsjön och tid på dygnet. Lite slitit kanske  men definitivt värt det. Nu går vi in på vår 2:a respektive 3:e vecka på b@1 och denna vecka ryktas det om att det ska få börjas bartendras. Hoppas! Imorgon är jag, Cecilia, ledig och då ska det ätas Nandos eftersom jag lovat Lovisa att göra det. Sen måste jag köpa nya skor till jobbet också, jag tappade klacken mitt under jobbpasset i lördags, hur det nu kunde hända. Sist men inte minst ska jag sova. Det blir inte mycket av det när man kommer hem 4.30 och börjar 13. Och så ska man plugga innan det också. Det i kombination med att mamma inte lagar mat, fisk åts senast för 2 månaders sen och att London börjar bli riktigt kallt gör nog att immunförsvaret är sämre än någonsin. Alla går runt och är småsjuka och har feber lite till och från. Men har man gett sig in i leken får man leken tåla. Och några veklingar är vi ju inte!  Nu ska jag plugga vidare. En djupare update kommer kanske imorgon! 
Puss&Kram från Cecilia

För första gången sen i torsdags tar jag lite andetag utan att stressa. Det är jobb, jobb och åter jobb. Men det är ju därför jag tog mitt pick och pack hit. Och jag gillar't. Visst, när man står och skrubbar rent den tionde pour and stour ( juicebehållare)  klockan halv två på natten och inser att man började jobba för 12 timmar sedan.  Sen ramlar man skrattandes ut i London natten, kravlar upp på bussen, stupar i säng, vaknar vid 11 och spanar på drinkrecept i någon timme. Sen börjar det om. Och nu har stackars Cecilia trillat dit med. Hon jobbar för samma kedja som jag, B@1,http://www.beatone.co.uk/, och börjar jobba nu i veckan.

Då var det kanske dags att skriva nåt litet djupt om att bli vuxen? För det måste jag väl ändå säga att jag känner mig,vuxen. Eller det var iallafall vad dom sa till mig nyss, tjejerna som är på besök i vårt, i mitt, hus. " Nejmen strunta i vad som säger, du är ju vuxen , du bestämmer själv!" OJ. Tror ni dom vet att jag bara är 19? Nej, förmodligen inte. Men jag kvalade iallafall in under begreppet vuxen. Skönt. Om man ska betygsätta mina val jag gjort efter studenten så får alla klart högsta poäng. Det känns som om jag gett mig ut på djupt vatten redan från början. Det har varit läskigt , kallt och krävts mod. Men allt detta vägs upp av att jag vet att jag började simma och jag kommer aldrig sluta. Jag är så glad att jag drog tummen ur direkt och gav mig iväg. Ut på vatten som kommer visa sig vara både grunda vattenpölar och bottenlösa hål. 

Nu ska jag ner i mitt vardagsrum, till mina gäster och äta min mango. Puss / C

Livet här i London lär oss mycket! Just nu krävs det en stor portion tålamod och förmågan att bara vara tyst när man helst bara vill be någon städa, stänga av musiken eller ge tillbaka internetsladden. Vi bor 10 personer i 4 sovrum och ett vardagsrum. Imorgon flyttar en eller två, tre till kommer hit. Vem kunde tro att det skulle bli så, flytta från varsin 5 personers familj in i ett kollektiv där vi ska vara 5 som grund men kompisbesöken kommer dugga tätt? Vem kunde tro att det är så mycket fördelar med att vara många? Vem kunde tro att vi, eller kanske bara jag, skulle inspireras så mycket av så många? Vem kunde tro att det skulle finnas så många som var villiga att göra en insats som dom själva inte vinner mycket på? Inte jag iallafall!
I lördags var det dags för det första kollektiv provet, IKEA. Hur ska man kunna bo ihop i minst ett halvår om man inte ens kan åka till IKEA och komma hem sams tänkte vi och så åkte vi. Vi vimsade omkring på pyntavdelningen, i restaurangen och på lagret. Röstade om allt och väntade snällt när någon hittat ett fin ljus som dom ville titta på i tid och evighet. Hela vägen var vi sams och väl hemma var vi helt överväldigade av vår egen prestation så när nästa chock , våra inneboende killar hade dammsugit hela huset, kom var det inte långt till tårar. 
Alla mammor och pappor som tvivlar på sina söners förmåga att städa, det finns hopp. Det finns en Calle Berglöf som städar och drar med sig andra i samma ryck. Hela huset, vem kunde tro det, och varför? Dom ska ju bara bo här i några dagar? Calle hade dessutom köpt två internetsladdar till OCH diskat och putsat köksfönstren dagen innan. Till oss. För oss. 
När chocken lagt sig och det var dags att packa upp alla saker sa det bara SMACK,SMACK,SMACK så var gamla skrivbord nedmonterade, sängar slängda, sängar byggda, tavlor på plats och ljustända. Calle, Alex och JohnJohn jobbade som djur. För oss igen! Snacka om chock och omställning för mig som kommer från familjen där saker och ting tenderar att ta sin lilla tid. I kollektivet på Chathamstreet händer det grejer. 

Puss Cecilia