Once upon a time a little girl had a bag...

Jaha ja
Onsdag och efter tre dagar i bartenderskola börjar man få en helt ny respekt för yrket. Andra dagen hade vi vårt första prov, 8 drinkars recept by heart. Sen tränar vi ca 2 timmar freepouring, hälla på frihand, om dagen! På det sitter vi nu och pluggar framställning av alkohol, destillation, vodka, tequila och gin framställning. Så om man trodde att bartenderskola går ut på att festa och slänga lite flaskor så hade man fel. Fel, fel. Inte för att jag inte tycker att det är kul, det känns verkligen att man kommer att ha mycket kompetens när man är klar med det här, och det är ju det man vill betala för. Men det tar mycket tid.
Men allt blir roligare när man gör det med andra right? Och för att spinna vidare på Cecilias tema med tuben så är man i princip omgiven av människor 24/7 här. Man sover tillsammans, äter tillsammans, går i skolan tillsammans, lagar mat tillsammans, pluggar tillsammans. Det kanske låter jobbigt men mestadels, typ 80% av tiden, är det hur underbart som helst. Man lever som i ett litet kollektiv.
Okej, titeln på det här inlägget då..
Ja, förken Sara har inte haft det helt lätt här i the big city. Sittandes på en bar på Oxford Street i söndags fick vi uppleva baksidan av denna fantastiska huvudstad. Vi hängde med ett gäng från Hillsong till en bar efter kyrkan, ja ni läste rätt. Väl där tog det inte så lång tid innan en man kommer fram och frågar " Do you have all your belongings". Självklart tänker vi men icke sa nick, men väska was not to be found. Så han springer i väg, tydligen har han sett en man som gått runt lite misstänksamt i puben. Men naturligtvis får han inte tag på honom. De är verkligen professionella, ingen av de fem personerna som satt vid vårt bord hade märkt något.
När sånt där händer är man glad att man fortfarande är lite lite lite barn (schyyyyy) och att man kan ringa till mamma och pappa. Då känner man på något sätt att man löser allt. Och det gör man också. Med hjälp av snälla föräldrar, förstående vänner (CECILIA) och några liter tålamod.
Långskrivaren Sara sätter punkt och försöker titta lite mer i pluggpapperna och mindre på Ugly Betty
Love! Sara

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0